I ett tidigare inlägg skrev jag om den dramaturgiska modellen som ett verktyg för att disponera och bygga upp sin historia. Här fortsätter jag med nästa viktiga komponent i romanskrivandet: karaktärer och gestaltning.

Ingen historia utan karaktärer, det kan vi börja med att slå fast. En bra historia handlar om personer med driv, som känner och tänker något. Personskildringar handlar om problem som ska lösas och hinder som överkommas. Även om personen inte alltid vinner vill vi läsa om kämpaglöd, energi  och se en utveckling hos karaktären. Som läsare vill vi lära känna personerna i berättelsen och få dem gestaltade på ett naturligt sätt. Att gestalta betyder levandegöra och en utmärkt minnesregel är Show don´t tell, det vill säga att visa istället för att berätta. Hur gör man då det?

– Undvik att beskriva människor utifrån abstraktioner som utseende eller beskrivande adjektiv. Det säger ingenting på riktigt om personen. Försök istället att bli mer konkret och berätta en historia.

– Språket är oerhört viktigt: Ordval i dialogen, hur en människa pratar, likaväl som den språkliga rytmen och nyanser kan beskriva olika personers karaktärsdrag och sinnesstämning.

– Vad en person gör är viktigare än vad den är. Karaktären existerar inte i ett vacuum utan uppstår i ett samspel med andra. Vilken miljö och sammanhang rör sig karaktärerna i?

– En karaktär är i mångt och mycket sitt handlande. Hur man klär sig, rör sig eller beter sig är något som säger mycket om karaktären.

Kort sagt behöver man lära känna sina karaktärer, ta reda på vem de är bakom ytan, vilka drivkrafter och vilken levnadshistoria de har. Det är ingenting som måste redovisas i boken, men förståelsen för karaktärernas olika sidor måste finnas där för att det ska kunna skildras trovärdigt.