Eilngt en uneörnskding på ett engskelt uivtnierset så seplar det inegn rlol i viekln odrnnig bksotrnävea i ett ord såtr, det edna som är vtikigt är att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och man kan ädnå lsäa tetxen uatn porbelm. Dttea broer på att vi itne leäsr vjrae bkosatv för sig, uatn odern som hlehet.
Vi har alla läst de här extremt felstavade meningarna, men som vi ändå lyckas läsa ut och tolka rätt. Hjärnan är nämligen så fiffig att den fyller i rätt bara början och slutet på ett ord är rätt. Det är därför det är så lätt att några omkastade bokstäver, felstavningar eller borttappade ord slinker igenom när vi läser vår egen text.
Tidigare har jag skrivit inlägg om vad en lektör och redaktör gör, nu har turen kommit till korrekturläsningen. Har man jobbat hårt med en text, en rapport eller ett manus, är det nästan ett måste att låta någon korrekturläsa ditt arbete. Visst kan man låta en duktig vän eller släkting göra jobbet, men det är faktiskt svårare än man tror att korrekturläsa – i alla fall en längre text. Förutom felstavningar och grammatiska grodor måste man hålla koll på konsekvent användning av exempelvis förkortningar, stilnivå och rubriker. Har det smugit sig in ett stycke med annat typsnitt eller storlek (det är vanligare än man kanske tror!)? Konsekvent och rätt användning av dialogmarkörer (talstreck eller citattecken) och mycket annat som har med det språkliga att göra på detaljnivå. Det viktigaste när man korrekturläser är att läsa långsamt, ord för ord, och inte som man gör i vanliga fall. Det är en konst att inte ”fastna” i en bra text och låta sig svepas med.
Du kanske också gillar: