av admin | feb 17, 2015 | Manus
Att skriva en roman är ofta en lång och mödosam process, därför är det mycket värt att låta någon utomstående läsa igenom manuset för att säkerställa att romanens grundläggande byggstenar finns där.
Den klassiska dramaturgiska modellen skapades redan under Antiken och bygger grovt på tre akter:
- Anslag och presentation
- Fördjupning och konfliktupptrappning
- Konfliktförlösning och avtoning
Anslaget lägger grunden för berättelsen, presenterar en konflikt och pekar ut en riktning. Riktningen måste i sin tur styras mot slutet, mot själva poängen, som också kan benämnas som historiens klimax. Enligt den här dramaturgiska modellen finns det vissa spelregler för hur berättelsen ska presenteras. Är det en skräckhistoria förväntas den vara läskig och av en feelgood-roman väntar man sig att bli på gott humör. Om förväntningarna från anslaget inte infrias, blir läsaren förvirrad.
När jag lektörsläser ett manus har jag med mig denna modell, för att se om historien funkar eller inte. Förutom det tittar jag också givetvis på karaktärerna och deras framställning. Är de trovärdiga? Hur känns dialogen? Hur gestaltas de? Ha alltid Show, don´t tell i bakhuvudet.
Slutligen är den röda tråden och framåtdrivet viktiga beståndsdelar i allt berättande. Finns det parallella historier som spretar eller långa dialoger som stoppar upp tempot? Jag tycker också att en riktigt bra historia ska bjuda på något oväntat, en knorr på slutet man inte räknat med.
Läs mer om vad det innebär att få en lektörsläsning.
Skulle du vilja få en lektörsläsning med kommentarer om vad du kanske behöver jobba vidare på? Kontakta mig!
av admin | feb 12, 2015 | Lilla språkskolan
När är det okej att använda förkortningar i sin text? Språkrådets allmänna hållning är att det bör användas sparsamt. Dels kan det skapa förvirring och dels kan det leda till missuppfattningar om läsaren inte är bekant med förkortningen. En lösning på det problemet, om man vet med sig att man vill använda sig av mindre vanliga förkortningar, är att först skriva ut hela ordet och sedan skriva förkortningen inom parentes.
Det finns dock förkortningar som kan räknas till de allmänt vedertagna och som kan användas i många fall, här är några exempel:
t.ex. (till exempel), bl.a. (bland annat/andra), d.v.s. (det vill säga), fr.o.m (från och med), m.m (med mera), o.s.v. (och så vidare), m.fl. (med flera).
Grundregeln är ändå (generellt sett) att man gärna kan skriva ordet i sin helhet när det gäller löpande text. Har man ont om utrymme som i exempelvis parenteser, noter eller tabeller, använder man med fördel de etablerade förkortningarna.
Textens syfte avgör
Som alltid är det textens syfte som får avgöra om och vilka förkortningar som ska användas. Som textgranskare av framför allt bokmanus kan jag säga att de oftast skrivs ut i löpande text. Det kan variera givetvis, i vissa typer av fackböcker eller läromedel (åter igen, vad är syftet?) kan det säkert vara tillåtet, men i en roman skulle det aldrig få förekomma. Där är ju språket själva grejen – där behöver vi inte spara på bokstäver. I en annons eller användarmanual är utrymmet ofta knappt och förkortningar är därför välkomna.
Punkter eller mellanslag?
Det vanligaste är att man skiljer bokstäverna i flerordiga förkortningar åt med en punkt utan mellanslag (t.ex., m.m.). I tidningar är det dock vanligt att skilja bokstäverna åt med ett mellanslag utan punkt (t ex, m m). Då måste man vara extra försiktig med att flerordiga förkortningar inte hamnar på olika rader. Båda sätten är korrekt, men Språkrådet rekommenderar systemet med punkter.
Konsekvens
Och som när det gäller all form av text är konsekvens det viktigaste! Blanda inte förkortningar skrivna med punkter och mellanslag. Och skriv inte till exempel på en sida och t.ex. (eller t ex) på en annan.
Vill du läsa fler inlägg från Lilla språkskolan?
Om tre punkter – ellips
Om avstavning
